This pain is just to real.

Sitter av min tid i skolan, som ett spöke som bara vandrar planlöst. Låtsas formatera min hjärna och mitt tänkande efter deras tycke, men jag märker inte ens att de är här, inte egentligen.
En gång var jag en del av dem, levande, leende, smärtfri.
Känslan jag har när jag är här är flyktbegär.
Kan inte vara kvar, vill inte hit, mår fan då jag lyckats lura mig själv att det är nödvändigt.
Är ett extra år värt det? Nej. Då hoppar jag hellre av. Helt och hållet menar jag.

Fanny är fin i håret idag, om någon undrade.

HEJ,


Good times.