En och en halv veckas sömnlöshet tack vare min kära vän ångest.
Tillbaka till skiten som får mig vilja ha magsjuka föralltid, bli på smällen 30 gånger om eller kanske till och med levande begravd.

Det är näst intill beundransvärt att veta vad hat kan göra med en, hur man någonstans tappar bort sig själv efter vägen, utan att ens lämna brödsmulor som spår. Eller kanske gör man det, men skatorna äter dem innan de ens träffat den blöta asfalt man vandrar ack så planlöst på.
Men undvik förtröstan, mitt folk, för hat hyvlar inte bara huden från den kropp du tilldelats, den karvar sig in i själen, söker efter det du älskar och äter sakta upp dig inifrån.
Detta lämnar oss vandrande efter en blöt väg av asfalt, untan varken mening eller mål, ensamma med vårt ältande medan något förtär all vår livslust.

Tänker gå och duscha, försöker njuta av mina sista timmar av.. Torr asfalt(?) tillsammans med min alltför ingrodda trötthet.